Sedan flygbuss till Glasgow och efter en kort, lite förvirrad promenad hittar vi till tågstationen för vår vidare resa till Mallaig. Nu har vi vaknat tillräckligt mycket för att börja snacka med varandra ;)
Den fantastiska spårvägen genom Scotlands West Coast bjuder på vackra vyer men undermåligt tåg i sig. Efter Fort Williams kliver vår skeppare Tobias på tåget och välkomnar oss till Scotland. Sån trevlig gest :)
Mallaig är en fiske- och färjehamn och där tillbringar vi första natten. Upp tidigt, handla och iväg mot ett slott. Härlig segling första dagen, lagom varmt och mest soligt. Slottet kom vi aldrig in på men övade på att sjösätta jollen och paddla :)
Hittar en trevlig restaurang i natthamnen och äter gott, snackar och skrattar. Den sköna semesterkänslan spider sig nu i hela kroppen och det trevliga sällskapet sätter en guldkant på tillvaron :)
Vidare går färden mot Yttre Hebriderna (skotsk gäliska: Na h-Eileanan Siar; engelska Western Isles eller Outer Hebrides) och närmare mot ön Scalpay som ligger mitt i det avlånga bandet av öar väster om Scotlands västkust. Först bleke med något surrealistiska vyer och sedan bra vind in till hamnen där vi får handla nyfångade havskräftor.
Scalpay har en broförbindelse med ön Lewis och Harris som är den nordligaste och största av öarna i Yttre Hebriderna med yta på 1994 kvm. Ön har ett betydande fiske, och dess huvudort är Stornoway. Skotsk gäliska har en stark ställning på ön. På 1930-talet bedömdes att av öns ungefär 32 000 innevånare runt 5 100 inte förstod engelska utan enbart talade gäliska.[1] Idag uppges omkring 60-70 % av öns befolkning vara gälisktalande.[2] Den nordliga delen av ön heter Lewis och den sydliga Harris. Det är vanligt att man refererar till dessa två delar som om de var två olika öar. (... enligt Wikipedia...)
Enligt vår taxichafför som tog oss till Tarbert, en by på ön Lewis är det två separata öar som delas av med en liten flod. Namnet kommer från gaeliska Tairbeart, som betyder näs. Den ligger också vid den smalaste punkten på ön Lewis and Harris. I Tarbert blev det klassiskt fish and chips och fotboll :)
Dagen efter fortsätter vi till den absolut finaste och största atlantiska stranden med vit sand och turkos vatten. Jolle, strandhugg, ett bad och mysig middag i solsken. Ibland är livet så bra :)
Tillbaka runt öarna i strömma passage, Tarbert igen och sedan vidare mot Stornoway. Nu har vi ganska hårda vindar vilket gör att belastningen på jollens tampar blir till slut för stor och fästen ger vika.... Konstig känsla... att se jollen i en bråkdel av sekund stå nästan stilla på vågkammen och liksom titta på oss. Och i nästa sekund är den borta i vågdalen. Överraskningen blev stor liksom viljan att rädda jollen men säkerhetstänket övervann den första impulsen och vi seglar vidare något omtumlade efter händelsen. En tanke dyker upp som vi pratar om en del efteråt. Tänk så fort den försvann ur siktet, tänk så svårt det hade varit att fånga den i dessa vågor... tänk om det var en människa som föll överbord...
Blöta och lite frusna lägger vi till vid en vanlig kaj och inte en flytbrygga. Det är spring nu och vattenskillnaden blir ca 5 meter. Lååånga förtöjningstampar och vi åker hiss upp och ner var sjätte timme. Allt funkar jättebra och det blir en nyttig och rolig erfarenhet.
vädret har nu blivit sämre med regn och någon solglimt då och då. Det är lördag och min och Mickes sista dag på Bölja. Vi åker hem sent på eftermiddagen så för att pressa ut så mycket saft som går från vår semestern tar vi en resa till Callanish. En stenformation från ca 6000 tusen år gammal. Läckert!
Förbi s.k. Black Houses och tillbaka till stan. Kaffe, glass och en avskedskram. Tack Tobias och Maria för en sån härlig vecka på Bölja!
