Civetta, Dolomiterna - sportlov

Flyget till Venedig går super tidigt på en lördag morgon. Svårt att få med Christoffer. Han är morogntrött och inget vill som han. Eller så vill han inte som jag. Nära att missa flyget... Hmm... Bra början på en resa, tänker jag.

Men så småningom kommer vi in i ett lugnare tillvaro på flyget - drygt två timmar gör sitt.

Flygplatsen i Venedig ligger väldigt nära gamla staden och vi får en vacker utsikt över Marcusplatsen, lagunan och kanalerna. Det är 11 grader plus och vi ser två segelbåtar och några motorbåtar.

Men jag ska ju åka skidor!!!

Vi ska vara med på en sällskapsresa som den här gången ordnas i Alleghe, en liten by i hjärtat av Dolomiterna och vid foten av Civetta. Vi blir ca 130 personer, barn och föräldrar + skid- och snowboardlärare. Alla kommer från Polen, det är bara jag och Christoffer som bor i utlandet.

Det blir en lång väntan på vår hyrbil på grund av något strul med någon annans större bilmodell som av misstag blev trasporterad till Verona. Tja, Venedig eller Verona... båda börjar på V. Till slut får vi packa in oss i en alldeles ny Lancia Ypsilon. Så liten så vi knappt får plats fast vi är bara två ;-) Och nu kan äventyret börja på riktigt!

Som vanligt får Christoffer läsa kartan - här används inga GPS-er - och efter drygt två timmars bilkörning, först på en motorväg och sedan på lite mer slingriga bergsvägar kommer vi äntligen till Alleghe. Här ska vi bo i en vecka, tillsammans med mina vänner, Bozena och Jacek och deras son, lilla Michal. Bo och åka skidor.

Vi kommer dit nästan samtidigt, jag med Christoffer från Venedig och de från Österrike. Flyttar in och packar upp. Sedan äter vi något lite snabbt och pratar länge på kvällen.

Christoffer ska gå på skidskolan nästa dag och han lyckas få samma lärare som han hade för två år sedan. Det blir nog bra, tänker jag. han är lite försiktig och osäker på om han verkligen kan någonting men han kommer igång.

Sedan är det 6 dagar med superfin skidåkning, god mat som vi ofta lagar hemma och pizzor på den närmaste restaurangen. Och umgänge, umgänge och umgänge, en maskeradbal, slalomtävling med riktiga funktionärer och priser och de vackraste vyerna i en soligt vintertillvaro! I slalomtävlingen kommer Christoffer tvåa i sin, visserligen lilla, grupp men ändå :-) Han blir mycket nöjd!

Under dagarna är det skidåkning som gäller. Det är så många här så jag får alltid sällskap med någon. Och barnen har roligt i sina respektive grupper. Ibland åker jag och Christoffer tillsammans. På kvällarna träffar mina vänner sina andra vänner och jag och Christoffer hänger på. Trevligt och trots att han bara känner lilla Michal från början leker han gärna med andra också och inte minst - pratar polska!

Tiden går fort, för fort och snart blir det lördag igen och dags att åka hem. Men det har varit en superhärlig vecka!

Och nästa år ses vi igen!

Toscana, familjesemester (7-14 juli)

Och så blev det äntligen dags för vår gemensamma familjesemester. Via Rom går den till Toscana och vår alldeles egna, för en veckas tid, villa! Toscana har länge varit en plats vi ville uppleva. Så när jag hittade en villa i rätt storlek med bedårande utsikt och en pool blev alla så glada.


Vi flög till Rom och hyrde bil där. Dels för att Montepulciano är inte så lätt att nå annars och dels för att vi, förutom att bo på landet bland de toskanska vingårdarna, ville vi se Florens och Pisa.

 

Montepulciano, vy från vår villa

Efter första dagen och natten på hotellet i Rom körde vi ca 20 mil norrut mot Montepulciano. Det korta besöket i Rom var oerhört trevligt och trots tunnelbane- och busstrejken samt Christoffers olycka att kliva in i hundbajs var vi väldigt nöjda med den kvällen. Hela familjen tillsammans, förväntansfulla inför en lite annorlunda semester.  

På vägen till huset träffar vi ägaren som guidar oss rätt den sista biten. Vackra bergsvägar slingrar sig uppför och nerför miljoner kullar täckta med vinrankor eller med vete, korn och havre. Ägaren talar i princip inte ett ord engelska men med hjälp av glada tillrop och våra händer får vi ändå veta det vi behöver för att klara oss ensamma i huset under en vecka.

Killarna packar upp och hoppar i poolen och jag och Bogdan åker till den närmsta butiken i den erkända vinstaden Montepulciano och handlar mat, vin och annat som vi kan tänkas behöva under denna vecka.


Utsikten från vårt hus är enastående. Jag kan sitta i timmar för mig själv och beundra den och filosofiera.

Dagarna går långsamt och allt känns avslappnat, det finns inga måsten. Vi gör två utflykter, till Florens och till Pisa. Florens är en väldigt vacker stad och katedralen ett mästerstycke men vi kommer dit lite för sent på dagen och det blir lite för varmt för att vi ska njuta av allt. Det känns lite stressigt och leder till oplanerat springande på gatorna och torgen. Men vi hinner ändå avnjuta en supergod pizza och glass! Och sitta och prata med varandra.



Mellan utflykterna är vi bara hemma och solar, pratar, badar och leker. Visst, det blir även lite telefonspel i brist på andra spel. Men höjdpunkten på dagen är middag som oftast jag och Michal lagar tillsammans. Vi använder mycket örter och de typiska råvarorna.

Kanske detta gör att maten smakar annorlunda och mycket godare än hemma. Och kanske är det att laga mat tillsammans och sedan ha tid att sitta länge efter middagen och prata och skratta och ibland sent på kvällen ta ett dopp i poolen. Oavset vilket känns allt så lugnt, bekymmersfritt och lyckligt!



Den andra utflykten, till Pisa planerar vi lite bättre också för att avståndet är större och flera bergsvägar att köra på. Vi startar tidigt och kör först ut mot havet genom de böljande kullarna, skogarna och förbi vackra och gamla städer som strategiskt byggdes högst upp på kullarna. Vilket gör dem så vackra att titta på från vägen och samtidigt ger dem så fantastiska vyer idag.

Besöket i Pisa blir inte så väldigt långt heller för vi vill också hinna till San Gimignano. Vi får inte gå upp i det lutande tornet. Borde ha kollat detta i förväg och bokat biljetterna. Nu skulle det bli en flera timmars väntan och det hinner vi inte med om vi ska få en chans att se San Gimignano och hinna hem i någorlunda vettig tid innan maten. Men promenaden runt katedralen med det lutande tornet var värt vartenda kilometer vi körde hit. Det är något speciellt. Det känns att tornet faller när som helst och att det är fullständigt omöjligt att ett såpass högt torn kan stå så snett.

På gräsmattan utanför samlas alla turister och tar bilder på varandra med upplyfta armar som om de skulle stödja tornet. Vi skrattar lite åt dem men tar samma typ av bilder på oss själva....

Sedan är det dags att fortsätta mot San Gimignano, en vacker liten stad grundad på etruskernas tid. Sådana finns det väldigt många av i Toscana men det som är speciellt med just San Gimignano är tornen som byggdes upp av de lite rikare medborgarna som utkikstorn för att skydda staden men också för att visa sin förmögenhet. Allt som allt var de 77 varav bara 13 står kvar idag. Väldigt annorlunda! Och absolut värt att se både från ett länge avstånd när man kommer körande längs de slingriga vägarna och från själva centrumet där man upplever deras höga höjd.

Det hinner bli eftermiddag och dags för glass! Vilket är ett måste när vi är på semester och särkilt i Italien.

En stund på ett café och så lite vin- och olivoljainköp så kör vi hemåt... där matlagningen, poolen och en varm och mysig kväll i sällskap av våra barn väntar på oss.  

Ja, hit vill jag absolut komma tillbaka!!!

 

Capri

Sista dagen på vår lilla semester ägnar vi åt ön Capri. Tidig förmiddag tar vi båten över. Båtresan tar ca 30 min men idag blåser det kuling och när vi går mot vind guppar båten ordentligt.

Vi stiger av i hamnen och tittar uppåt. Byn stäcker sig upp längs berget, lite grand som Positano men det är inte samma känsla av husen som klistermärken på beget. Vi tar taxin upp efter en kort förhandling med chauffören. Jag lyckades pruta från 15 till 10 Euro för en 3,5 km lång resa uppför berget.

Uppe i staden/byn Capri kan man inte komma in med bil så vi lämnar taxin och går in i världens smalaste gränder. Vi går lite på måfå och tittar i olika butiker. Vi kommer ut från centrum mot udden av ön och plötsligt hör vi en elbil komma bakom oss. Anpassad till bredden av gatan - så smal så smal! Det är en sopbil. Sedan möter vi en färdtjänstbil som kör en pensionär upp till dennes hus, en polisbil i samma smala utformning och en lastbil som fraktar inköpta varor från någon affär upp till någons hus. Coolt!

Vi fortsätter vår promenad längs de smala gränderna liksom inbyggda mellan hustaken. Ibland är det korta murar och ibland bara ett stålnät så vi lätt kan se in på tomterna. Det finns stora och präktiga hus och mindre, alla har mycket växter i sina trädgårdar. Framförallt citron och apelsinträd men en ingång täcks av en spalje beväxt med kiwi! Det är första gången jag ser hur kiwi växer.

Vi når slutet av gränden och fortsätter sedan upp på en skogsstig till en ruin - Villa Jovis. När vi till slut klättrat upp några hundra meter i skogen kommer vi ut på andra sidan ön och framför oss sträcker sig en vy mot Sorrentohalvön och Positano. Storslaget! Där visar det sig också hur mycket det blåser nu så vi gömmer oss mellan husen igen och inne i nätet av de smala gränderna. Närmare centrum hittar vi en liten restaurang som bjuder på en supergod lunch med italiensk husmanskost.

Mätta och belåtna går vi ner ett hundratal trappsteg till hamnen och tar båten tillbaka till Sorrento. Nu blåser det styvkuling. Denna eftermiddag stannar vi inne på rummet i vårt fina hotell. När vi går ut och äter på kvällen viner vinden.

Vårt hotellrum ligger på femte våningen och har stora förnster i två väderstreck. På natten ökar vinden till full storm och det regnar och åskar. Jag gillar att titta på åska, det är ett så vackert och kraftfullt skådespel. Samma oväder fortsätter sedan hela förmiddagen. Ett räjält oväder har dragit över Sorrentohalvön och Neapel. Men ännu värre är det i Genua med stora översvämningar. Vi följer utvecklingen på tvnyheterna.

Ett tag var vi oroliga att flyget skulle vara inställt. När vi kör till flygplatsen på förmiddagen sprutar det fontäner underifrån hjulen. Vi är tidiga och får vänta länge på vårt flyg. Äter lunch på flygplatsen - godaste Mozzarella di Bufala Campana med sallad och supergott vin till. Mums! Fin avslutning på vår korta semester :-) Hit kommer vi gärna tillbaka!

Sorrento och Positano

På morgonen ger vi oss ut på en promenad i gamla Sorrento. Själva kärnan i gamla staden är inte så stor. Mysiga smala gränder och små torg, massor med småaffärer med typiska sorrentoprodukter, ostar, lufttorkad skinka och limonchello!

Sorrento ligger högt på en klippa med en fantastisk utsikt över Neapelbukten och Vesuvius. Vi stannar till vid en kyrka och beundrar utsikten!

Efter en enklare lunch går vi tillbaka till hotellet och frågar om lämplig väg till Positano. Beskedet är att det är lite sent att åka nu på dessa krokiga och slingriga bergsvägar eftersom det snart kommer att bli mörkt. Men vi chansar.

Jag kör - alltid när det är begsvägar. Inte för att jag är duktigare på det än Bogdan utan för att jag lätt kan få panik när jag inte har kontrollen över bilen.

Vägarna är ganska smala och när vi kommer över bergspasset kan vi se Amalfikusten uppifrån. Det är en fin solig sen fredageftermiddag och inte så mycket traffik så det går smidigt men jag får jobba ordentligt i alla miljoner kurvor uppför och nerför.

När vi närmar oss Positano är det fortfarande långt kvar till solnedgången så vi fortsätter till nästa by, Praiano. Vi vill se Positano från olika håll. Och det är en vy som jag blir helt fascinerad över. Byn ligger i en ravin och husen ser ut att vara insprägda i klipporna eller fastklistrade utanpå dem. Så underbart pittoreskt!

Sedan kör vi ner i byn, så långt ner som vägen tar oss. Framför oss har vi en skolbuss som stannar till här och var och lämnar ut småbarn till deras föräldrar. I någon av de snävaste kurvorna måste bussen backa för att klara av svängen. Det är en riktigt smal väg - enkelriktad! När vi lämnat in bilen till en kille på parkeringen fortsätter vi till fots.

I en av de smalaste gränderna hittar vi ett litet café så vi sätter oss en stund och dricker kaffe och äter bakelser. Tiden går fort nu och solen har redan gått ner. Vi vandrar vidare ner till havet genom gågator med butiker, caféer, kyrkor och gallerier. Nere på stranden ser vi att de första kvällsgästerna kommer in till restaurangerna. Vi tittar upp på alla de husen som verkar klättra uppför klipporna. Det är så annorlunda mot Sverige och Polen och allt annat vi har sett hittills. Hela byn känns på något sätt vertikal. Fantastiskt vackert!!!

Nu blir det mörkt ganska snabbt så vi skyndar oss tillbaka till bilen och kör till hotellet. Många foton blev det!

En dag i Pompei

Vi kör söderut från Neapel och beskådar Vesuvio på vägen till Pompei. Mäktigt! Vulkanen har alltid spelat en stor roll i den lokala befolkningens liv. Den har varit lugn under något århundrade och plötsligt levde upp med kraftiga explosioner.

År 79 var ett av de mest fatala för den lilla staden Pompei och dess granne Herculanum. Under bara några korta stunder begravdes båda städerna under många meters aska och lava. Livet stannade från en timme till en annan.

Efter nästan 2000 år kan vi åter vandra genom steniga gator och beundra de restaurerade husruiner. Givetvis ser vi nu bara väggar men på vissa ställen har även väggmålningar bevarats. Vi inbillar oss hur man bodde och levde då. Det finns allt som en modern stad kan erbjuda: teatrar, restauranger, hotell, badhus, torg, kyrka och det publika huset ;-) Man har grävt upp urnor och andra föremål som ställs ut för allmän beskådan.

Vi går sakta på gatorna och tänker hur det såg ut då för 2000 år sedan. En tur som jag inte skulle vilja missa!

Som sista byggnad går vi in till den stora amfiteatern - det är lite folk och vi sätter oss ner en stund vid en av ingångarna. Jag tittar runt omkring mig och ser delar av återbyggda steniga sittplatser och ställen där det fortfarande växer gräs. Jag kommer ihåg den musikvideo som Pink Floyd spelade in där för nästan 40 år sedan. Det blir lite mystiskt att vara på samma ställe. Jag har tittat så många gånger på denna video så jag kan återuppleva stora delar av det när jag blundar. De väldiga högtalarna, trummsetet, jätteförstärkarna, mikrofonerna och flera kilomerter sladdar. De spelar Echoes, till största delen instrumentellt stycke. Jag ser framför mig de unga killarna med deras långa hår och hunden - som ylar till musiken som om den sjöng.

Det är en mycket speciell film men stället är också väldigt speciellt!

Första natten i Neapel

På onsdag kväll landar vi i Neapel. Efter att ha hyrt bil kör vi ca 500 m till vårt första hotell, fyra sjärnor, men mycket udda. Vi får våra rum som börjar med 20... glada går vi in i hissen och trycker på våning två. När dörren öppnas visar det sig att vi hamnat i en städskrubb! Våra rum finns på våning ett - hur kunde vi tagit så fel? 

Det fyrstjärninga hotell bjuder på superfin frukost - croissant! men varm! lite sylt och honumg. Kaffet är helt ok.

På morgonen kör vi vidare, puh!

Rosetta

Det är lördag och en kylig och solig morgon. Jag fick tips att åka upp till högsta bergstoppen i området, Rosetta, på drygt 2 400 m.ö.h.

Fantastisk utsikt! Och bra skidåkning. Vi åker vid bergsfoten en hel dag, lite ringrostiga men kul har vi. Det är så varmt att vi sitter ute och äter lunch och njuter av utsikten.

Sedan tar vi linbanan upp till toppen.

Det är brant och plötsligt får vi en känsla av att vara i riktigt höga berg. Härifrån åker man inte skidor längre, det är bara branta klippor och en platå med ett vandrarhem.

Storslaget!

Efter en kort promenad i närheten av toppstationen åker vi linbanan ner igen och fortsätter med skidåkningen.

Trötta men glada återvänder vi sedan hem och efter en god middag träffar vi alla våra nya och gamla kompisar från vårt sällskapsresa. Vi umgås en stund och sedan går vi hem och somnar fort fullmatade med de vackra utsikterna och den friska bergsluften.

Imorgon väntar första dagen med skidskola för Christoffer.

San Martino di Castrozza

På morgonen, utsövda och förväntansfulla hyr vi bil på flygplatsen och kör upp till en liten alpby nära Trento, San Martino di Castrozza.

Byn ligger i en djup ravin eller kanske snarare en dal med många fina skidbackar runt omkring. Efter några timmar på motorvägen klättrar vi upp till ett bergspass, Passo Rolle, på nästan 3000 meters höjd.

Christoffer njuter av vår färd. Eftersom jag inte har någon vuxen med mig i bilen får han uppgiften att läsa den karta som vi köpt på vägen och guida mig. Det tar en stund för honom att förstå hur man gör men efter si så där 10 mil blir han en fullfjädrad guide.

En tidig eftermiddag är vi på plats. Vi packar upp, går en promenad för att handla och hyra skidor till Christoffer. Senare på kvällen går vi ut och äter en god pizza. Nu känner jag att vi är på semester.

Flyg till Dolomiterna

Tillsammans med mina polska vänner åkte vi skidor i Italien, jag och Christoffer. Sista veckan i januari. Det var första gången vi var där och det visade sig vara en mycket härlig upplevelse.

En mycket sen fredags kväll flyger vi ner till Milano. Det händer saker på vägen, först en olycka på motorvägen upp till Arlanda, kortläsaren i taxin funkar inte, flyget är drygt en timme försenat... Bra början, tänker jag och blir lite orolig om det kanske är ett dåligt omen...

Vi landar på Malpensa senare är beräknat och det finns ingen hotelltransfer längre så vi tar en taxi igen... chaffören kan inte hitta hotellet... vi kör runt runt i de smala gränderna. Till slut är vi framme. Uppe på rummet visar det sig att det inte var städat... Vi flyttar till ett annat rum...

Klockan närmar sig halv två på natten och Christoffer är trött och törstig. Jag tittar in i minibaren på rummet och tar fram en jouceflaska men det finns ingen öppnare... Nu blir jag trött och irriterad. Efter mitt telefonsamtal springer en kille upp och öppnar en flaska åt oss.

Tja... han förklarar att de haft hotellet bara i 10 dagar. Sedan somnar vi.