Pyreneerna och Lourdes

Vi landar i Tarbes eller snarare sagt lite utanför staden. Härifrån har vi tänkt att göra några utflykter i bergen. Bogdan är fascinerad av Pyrenéerna, deras varma mjuka, växtklädda klippor. Här finns det verkligen höga toppar och djupa dalar. Vi kommer nära Tour de France. För nära. Bergspasset som vi hade tänkt åka igenom är stängt. Men vi kommer upp ganska högt ändå och njuter av soliga varma dagen efter att först ha sett Lourdes och grottan.

Vi började med Lourdes redan samma kväll vi anlände. Jag tror att alla blev vi förvånade på olika sätt. Bogdan trodde att staden ver mycket mindre och hade bevarat sin sekelskiftescharm. Jag hopppades på mer religös eftertanke och mindre gatuförsäljning av krims krams.

Själva grottan och kyrkan, som byggdes uppe på den klippa vid vattenkällan som den 14-åriga flickan Bernadette hade pekat ut, för oss in på andra tankar. Här är det väldigt tomt när vi kommer fram, lite förvånande eftersom jag hade föreställt mig att det var ett ställe där massor av pilgrimer befann sig hela tiden. Men det är väl fel tid, tänker jag vilket visar sig vara helt sant. Innan vi går vidare börjar folk strömma in för en procession som ska börja kl. 21.

Här vid grottan står det några bänkar där folk sitter och vilar och kanske ber. Vi sätter oss en stund och jag sjunker in i mina egna tankar. Stället berör mig djupt och mycket mer än jag hade anat från början.

Bordeaux

På vägen mot Pyreneneerna besöker vi Bordeaux. Våra åsikter går lite isär om vad som är värt att se i staden. Det blir svårt att jämka. Staden är stor och en kväll är långt ifrån tillräckligt. Men vi gör så gått vi kan och vandrar i den fina gamla delen av staden. Värt att besöka är St. Anders kyrka. Den är byggd i gotisk stil. Här ser vi en grav direkt till höger om ingången och Christoffer frågar: "Mamma, vem är det som ligger där?" Jag svarar att det är en biskop. "Hur vet du det?" Därför att han håller i en biskops käpp. "Den som ser ut som jultomtens?" Ja, juste.

Och plötsligt faller bitarna på plats. Att det inte finns någon jultomte på riktigt utan att det en gång i tiden var en biskop som delade ut presenter till snälla och fattiga barn. Och att det är därför vi minns honom och gör likadant. Jag ser på hans min att han egentligen hade velat fortsätta att tro på jultomten... Blir då lite skraj att det kanske var för tidigt och onödigt att berätta bara så här utan förvarning men efter en stund pratar vi vidare om att han ska få sina presenter till jul i alla fall trots att jultomten inte finns på riktigt och att det är viktigt att vara snäll och god även om man inte får presenter jämt. Och att St Nicolaus, biskopen i fråga, kanske tittar på honom och andra barn från himlen och vet. Till slut nöjer han sig med mina förklaringar och vi kan fortsätta vår promenad genom Bordeauxs gamla smala gränder och breda gator och torg.

Allt är glömt när vi kommer ner mot floden och kan doppa fötterna i en lite annorlunda fontän som täcker en stor del av trottoaren mitt emot Palatset. Det ser lite lustigt ut men väldigt tilltalande att stora som små plötsligt stannar till och tar av sig skorna och vadar ("fotar" vore ett bättre ord eftersom det är väldigt grunt) i vattnet som sipprar ut mellan trottarplattorna. Christoffer är helt förtjust och för att vara helt ärlig, jag också!

Det är varmt och avslappnat och känns som semester...

Antlantkusten 2

Efter Satint Malo följde vi atlantkusten ner till La Rochelle, en av de mest intressanta ställen på den streckan. Vi valde att bo på en av de två stora öarna utanför staden, Ile de Ré. Den här gången blev det näst intill camping. I en liten skog mitt på denna ö ligger Le Bois de Saint Martin. Trevligt ställe med stugor och pool. Här var vi ett par dagar för att vila upp oss efter en längre bilresa även om Frankrikes motorvägar erbjuder en mycket enkel och trivsam körning.

Ön är känd, precis som hennes södra granne från saltodlingar, vin och cognac. Mycket gott!!!

Här upplevde vi sol, regn, mindre storm och sol igen. Ett littet äventyr för Christoffer visade sig stora vågor vara. Oh vad han glatt sprang fram och tillbaka, hur många gånger som helst! Flod och ebb borde vi ha vant oss vid nu men icke... När vi lämnade ön för att långsamt resa vidare söderut stannade vi till vid en annan vacker atlantisk strand för att bada. Allihopa sprang vi ut med förhoppning om att få doppa oss i vattnet... Vilken överraskning det blev att oceanen har "dragit sig tillbaka"... Borde ha kollat tiden för ebb? Ja, ja - vi åkte istället vidare längs denna strand till en liten udde, så nära Fort Boyard som möjligt. Där såg vi massor med ostronplockare som sakta återvände till sina bilar med korgar fulla med havets läckerheter.

Efter några bilder tagna som bevis på att vi var där fortsatte vi neråt på kartan till Trabes, en liten stad vid Pereneernas fot. Igen blev vädret sämre med moln och regn tungt hängande i luften.

Atlantkusten

Frankrike är onekligen ett stort och mycket varierande land. Det har mycket att erbjuda med sina kloster uppe på klippor, sjörövarstäder, saltutvinning, Fort Boyard och fantastiska gamla stad i Burdeaux. För att inte nämna det franska köket med förkärlek till regionala rätter, kryddor och viner.

Vidare på den norra kusten slingrar sig vägen fram till Mt Saint Michel, ett flera hundraårigt kloster byggt på den högsta klippan i området. Här ser man tydligt flodd och ebb. Under ebb försvinner havet ca 15 km bort. De första bosättarna byggde sina enkla hus på klippan lredan unde 900-talet. Sedan kom munkarna som byggde ett kloster här på 1200-talet. Vilken utsikt!!!

Vi forstätter vidare till Saint Malo, en stad känd från sina sjörövare och där allt kretsar kring segling och havet. Atmosfären känns riktigt oceaniskt ;-) Ebb och flod och måsar, så stora de är! Christoffer försöker att förstå varför havet försvinner ibland... Ja, det är väl inte så enkelt att vara liten. Han facineras av de stora måsarna som några killar matar med pommes frittes på bulevarden.

St Malos gamla stadskärna är delvis bevarad delvis återuppbyggd efter andra världskriget. Den är sparsam med steniga hus som måste tåla vind och regn.

D-dagen

Inte så tidig morgon startade vi från Caen och körde mot norr. Det var här de amerikanska och engelska trupperna landade den 6 juni 1944. Längs hela kusten här finns det många monument och minnesplatser som vittnar om den heroiska bedriften för att frige Västeuropa från den tyska okupationen.

Vi besöker en strand, kallad Omaha beach där invasionen mot Normandie började.

Redan på vägen dit ser man skyltar som leder oss mot målet. Vi sitter i bilen och börjar prata om det som hände. Stämningen växer. Det vilar någon sorts lugn och vördnad över platsen. Vi har ju sett den stranden och de vita korsen så många gånger förr, i böcker och på film men det känns speciellt att gå här. På något sätt berör det mig och det känns som om tiden har stannat. Det är inte många människor omkring oss men vi möter folk hela tiden. Vissa har med sig blommor och letar efter någon grav, kanske farfar eller morfar, andra tittar bara och som vi försöker att uppleva historien på plats.


Det är storslaget! Vyn från stranden mot havet som idag är helt stilla blandas med bilder som finns i huvudet. Det är mulet men varmt. Några regndroppar kommer ner. Jag tittar på några vattenskotrar som kör längs stranden men ser egentligen bara stora skepp och landstigande soldater. Brevid mig står Bogdan och Paul och för en diskussion om hur allt gick till. Vi minns en del från historielektionerna och föreställer oss hur det var. Jag hör skott när jag blundar.


Många långa rader med vita marmorkors. Så enkelt och prydligt. Framför några kors med namn ligger blommor och amerikanska flaggor. På andra kors står det bara "Here rests in honoured glory a comrade in arms known but to God".


Vilka var de här männen? Vad drev dem? Hur många barn har aldrig fått träffa sina pappor? Många frågor och tankar väcks...

Versaille

Sent på kvällen, efter några timmar på flyget kom vi till Paris. Jag tycker att Paris är en mycket vacker stad med otroligt mycket att se och uppleva. Återvänder gärna hit. Tyvärr är inte parisianer lika vänliga av sig eller möjligeh har jag haft otur de få gånger jag har varit här.

Första dagen spenderade vi i långa bilköer för att ta oss kanske 5 mil från hotellet vid flygplatsen till Versaille. Antagligen var alla på väg på semester...

Versaille var fint men vi hade väl för bråttom för att kunna uppleva det på riktigt, i lugn och ro, som man borde. Men mycket guld var det och en fantastisk trädgård finns här att vandra i om man har tid och lust. Det måste man ha för att uppskatta de minutiöst beskurna häckarna eller ro ut i en liten eka i kanalen som skär grönskan mitt itu. Den här gången hade vi nog inte tålamod för det. Kanske en annan gång hinner vi se mer och njuta. Men då vid en annan årstid med mindre folk runt omkring.

Vi ville komma iväg till min drömresmål för hela denna resa: klostret i Mt Saint Michel. Dit kommer vi imorgon. Hoppas att det blir lika vackert som jag har föreställt mig.

Snart semester

Nu är det bara två dagar kvar till vår semesterresan. I år ska den gå till Frankrike. Vi ska åka bil från Paris genom Normandie, Landes, Pyreneer och tillbaka till Paris.

Två veckors frihet! Båda barnen, Paul och Christoffer är förväntansfulla. Vi också ;-)