Inte så tidig morgon startade vi från Caen och körde mot norr. Det var här de amerikanska och engelska trupperna landade den 6 juni 1944. Längs hela kusten här finns det många monument och minnesplatser som vittnar om den heroiska bedriften för att frige Västeuropa från den tyska okupationen. Vi besöker en strand, kallad Omaha beach där invasionen mot Normandie började.
Redan på vägen dit ser man skyltar som leder oss mot målet. Vi sitter i bilen och börjar prata om det som hände. Stämningen växer. Det vilar någon sorts lugn och vördnad över platsen. Vi har ju sett den stranden och de vita korsen så många gånger förr, i böcker och på film men det känns speciellt att gå här. På något sätt berör det mig och det känns som om tiden har stannat. Det är inte många människor omkring oss men vi möter folk hela tiden. Vissa har med sig blommor och letar efter någon grav, kanske farfar eller morfar, andra tittar bara och som vi försöker att uppleva historien på plats.
Det är storslaget! Vyn från stranden mot havet som idag är helt stilla blandas med bilder som finns i huvudet. Det är mulet men varmt. Några regndroppar kommer ner. Jag tittar på några vattenskotrar som kör längs stranden men ser egentligen bara stora skepp och landstigande soldater. Brevid mig står Bogdan och Paul och för en diskussion om hur allt gick till. Vi minns en del från historielektionerna och föreställer oss hur det var. Jag hör skott när jag blundar.
Många långa rader med vita marmorkors. Så enkelt och prydligt. Framför några kors med namn ligger blommor och amerikanska flaggor. På andra kors står det bara "Here rests in honoured glory a comrade in arms known but to God".
Vilka var de här männen? Vad drev dem? Hur många barn har aldrig fått träffa sina pappor? Många frågor och tankar väcks...
