Rosetta

Det är lördag och en kylig och solig morgon. Jag fick tips att åka upp till högsta bergstoppen i området, Rosetta, på drygt 2 400 m.ö.h.

Fantastisk utsikt! Och bra skidåkning. Vi åker vid bergsfoten en hel dag, lite ringrostiga men kul har vi. Det är så varmt att vi sitter ute och äter lunch och njuter av utsikten.

Sedan tar vi linbanan upp till toppen.

Det är brant och plötsligt får vi en känsla av att vara i riktigt höga berg. Härifrån åker man inte skidor längre, det är bara branta klippor och en platå med ett vandrarhem.

Storslaget!

Efter en kort promenad i närheten av toppstationen åker vi linbanan ner igen och fortsätter med skidåkningen.

Trötta men glada återvänder vi sedan hem och efter en god middag träffar vi alla våra nya och gamla kompisar från vårt sällskapsresa. Vi umgås en stund och sedan går vi hem och somnar fort fullmatade med de vackra utsikterna och den friska bergsluften.

Imorgon väntar första dagen med skidskola för Christoffer.

San Martino di Castrozza

På morgonen, utsövda och förväntansfulla hyr vi bil på flygplatsen och kör upp till en liten alpby nära Trento, San Martino di Castrozza.

Byn ligger i en djup ravin eller kanske snarare en dal med många fina skidbackar runt omkring. Efter några timmar på motorvägen klättrar vi upp till ett bergspass, Passo Rolle, på nästan 3000 meters höjd.

Christoffer njuter av vår färd. Eftersom jag inte har någon vuxen med mig i bilen får han uppgiften att läsa den karta som vi köpt på vägen och guida mig. Det tar en stund för honom att förstå hur man gör men efter si så där 10 mil blir han en fullfjädrad guide.

En tidig eftermiddag är vi på plats. Vi packar upp, går en promenad för att handla och hyra skidor till Christoffer. Senare på kvällen går vi ut och äter en god pizza. Nu känner jag att vi är på semester.

Flyg till Dolomiterna

Tillsammans med mina polska vänner åkte vi skidor i Italien, jag och Christoffer. Sista veckan i januari. Det var första gången vi var där och det visade sig vara en mycket härlig upplevelse.

En mycket sen fredags kväll flyger vi ner till Milano. Det händer saker på vägen, först en olycka på motorvägen upp till Arlanda, kortläsaren i taxin funkar inte, flyget är drygt en timme försenat... Bra början, tänker jag och blir lite orolig om det kanske är ett dåligt omen...

Vi landar på Malpensa senare är beräknat och det finns ingen hotelltransfer längre så vi tar en taxi igen... chaffören kan inte hitta hotellet... vi kör runt runt i de smala gränderna. Till slut är vi framme. Uppe på rummet visar det sig att det inte var städat... Vi flyttar till ett annat rum...

Klockan närmar sig halv två på natten och Christoffer är trött och törstig. Jag tittar in i minibaren på rummet och tar fram en jouceflaska men det finns ingen öppnare... Nu blir jag trött och irriterad. Efter mitt telefonsamtal springer en kille upp och öppnar en flaska åt oss.

Tja... han förklarar att de haft hotellet bara i 10 dagar. Sedan somnar vi.

San Sebastian

Efter Lourdes och de vackra bergskurörterna med sekelskiftes atmosfär, varma bad, kasinos, en doft av svunnen tid från början av 1900-talet känns San Sebastian som en modern storstad.

Vi gör nu en miniutflykt till Spanien. Det är inte långt, bara ca 30 km från gränsen men så annorlunda! Vilken rikedom! Vi är fortfarande i Pyreneerena, som med sin mjuka grönska liksom omfanar staden.

Det är varmt så vi stannar till vid stranden för att bada innan vi tar in på vårt hotell. Som vanligt glömde vi köpa en karta över Spanien och den vi har i bilen räcker bara till gränsen.

Det finns flera stränder i staden. Medan vi väntar på att få köra in i ett parkeringshus ser vi på stadsbussar som stannar till vid parkeringens infart. Ut väller ungdomar med surfbrädor på ryggen och med strandväskor. Unga, glada tjejer och killar som väljer att spendera sin söndagseftermiddag vid havet. De blandas med barnfamiljer som förutom sina väskor bär på upblåsta badleksaker.

Alla går åt ett håll - mot havet. Det är riktigt varmt nu. 20 min senare har vi lyckats att hitta en parkeringsplats och beger oss till stranden. Det är mycket folk och relativt få försäljare. Lugnt, stilla. Vi får en stund av vila och avkoppling. Christoffer hoppar i vågor allt vad han orkar. När det blir för djupt hänger han runt sin pappas hals och tvingar Bogdan att hoppa också. Det känns att tiden har stannat en stund. Det är bara sol, havet och en skön strand.

Så småningom blir det dags att åka till hotellet. Det ligger vackert uppe på en bergstopp med en fantastisk utsikt över biskayabukten åt ena hållet och och stadens äldre områden åt andra.

Medan vi äter middagen springer vi ut flera gånger för att inte missa solnedgången över oceanen. Fascinerande!

Natten kommer in snabbt här. Det är härligt varmt och väldigt mörkt som det bara kan vara i sydländerna.

Från vårt hotellrum, lite senare, beundrar vi utsikten över viken och staden i kvällsbelysning och sedan i morgonsol. Den vyn kommer jag att bära med mig länge, länge...

Någon gång vill jag komma tillbaka hit och njuta av denna skönhet lite längre.

Pyreneerna och Lourdes

Vi landar i Tarbes eller snarare sagt lite utanför staden. Härifrån har vi tänkt att göra några utflykter i bergen. Bogdan är fascinerad av Pyrenéerna, deras varma mjuka, växtklädda klippor. Här finns det verkligen höga toppar och djupa dalar. Vi kommer nära Tour de France. För nära. Bergspasset som vi hade tänkt åka igenom är stängt. Men vi kommer upp ganska högt ändå och njuter av soliga varma dagen efter att först ha sett Lourdes och grottan.

Vi började med Lourdes redan samma kväll vi anlände. Jag tror att alla blev vi förvånade på olika sätt. Bogdan trodde att staden ver mycket mindre och hade bevarat sin sekelskiftescharm. Jag hopppades på mer religös eftertanke och mindre gatuförsäljning av krims krams.

Själva grottan och kyrkan, som byggdes uppe på den klippa vid vattenkällan som den 14-åriga flickan Bernadette hade pekat ut, för oss in på andra tankar. Här är det väldigt tomt när vi kommer fram, lite förvånande eftersom jag hade föreställt mig att det var ett ställe där massor av pilgrimer befann sig hela tiden. Men det är väl fel tid, tänker jag vilket visar sig vara helt sant. Innan vi går vidare börjar folk strömma in för en procession som ska börja kl. 21.

Här vid grottan står det några bänkar där folk sitter och vilar och kanske ber. Vi sätter oss en stund och jag sjunker in i mina egna tankar. Stället berör mig djupt och mycket mer än jag hade anat från början.

Bordeaux

På vägen mot Pyreneneerna besöker vi Bordeaux. Våra åsikter går lite isär om vad som är värt att se i staden. Det blir svårt att jämka. Staden är stor och en kväll är långt ifrån tillräckligt. Men vi gör så gått vi kan och vandrar i den fina gamla delen av staden. Värt att besöka är St. Anders kyrka. Den är byggd i gotisk stil. Här ser vi en grav direkt till höger om ingången och Christoffer frågar: "Mamma, vem är det som ligger där?" Jag svarar att det är en biskop. "Hur vet du det?" Därför att han håller i en biskops käpp. "Den som ser ut som jultomtens?" Ja, juste.

Och plötsligt faller bitarna på plats. Att det inte finns någon jultomte på riktigt utan att det en gång i tiden var en biskop som delade ut presenter till snälla och fattiga barn. Och att det är därför vi minns honom och gör likadant. Jag ser på hans min att han egentligen hade velat fortsätta att tro på jultomten... Blir då lite skraj att det kanske var för tidigt och onödigt att berätta bara så här utan förvarning men efter en stund pratar vi vidare om att han ska få sina presenter till jul i alla fall trots att jultomten inte finns på riktigt och att det är viktigt att vara snäll och god även om man inte får presenter jämt. Och att St Nicolaus, biskopen i fråga, kanske tittar på honom och andra barn från himlen och vet. Till slut nöjer han sig med mina förklaringar och vi kan fortsätta vår promenad genom Bordeauxs gamla smala gränder och breda gator och torg.

Allt är glömt när vi kommer ner mot floden och kan doppa fötterna i en lite annorlunda fontän som täcker en stor del av trottoaren mitt emot Palatset. Det ser lite lustigt ut men väldigt tilltalande att stora som små plötsligt stannar till och tar av sig skorna och vadar ("fotar" vore ett bättre ord eftersom det är väldigt grunt) i vattnet som sipprar ut mellan trottarplattorna. Christoffer är helt förtjust och för att vara helt ärlig, jag också!

Det är varmt och avslappnat och känns som semester...

Antlantkusten 2

Efter Satint Malo följde vi atlantkusten ner till La Rochelle, en av de mest intressanta ställen på den streckan. Vi valde att bo på en av de två stora öarna utanför staden, Ile de Ré. Den här gången blev det näst intill camping. I en liten skog mitt på denna ö ligger Le Bois de Saint Martin. Trevligt ställe med stugor och pool. Här var vi ett par dagar för att vila upp oss efter en längre bilresa även om Frankrikes motorvägar erbjuder en mycket enkel och trivsam körning.

Ön är känd, precis som hennes södra granne från saltodlingar, vin och cognac. Mycket gott!!!

Här upplevde vi sol, regn, mindre storm och sol igen. Ett littet äventyr för Christoffer visade sig stora vågor vara. Oh vad han glatt sprang fram och tillbaka, hur många gånger som helst! Flod och ebb borde vi ha vant oss vid nu men icke... När vi lämnade ön för att långsamt resa vidare söderut stannade vi till vid en annan vacker atlantisk strand för att bada. Allihopa sprang vi ut med förhoppning om att få doppa oss i vattnet... Vilken överraskning det blev att oceanen har "dragit sig tillbaka"... Borde ha kollat tiden för ebb? Ja, ja - vi åkte istället vidare längs denna strand till en liten udde, så nära Fort Boyard som möjligt. Där såg vi massor med ostronplockare som sakta återvände till sina bilar med korgar fulla med havets läckerheter.

Efter några bilder tagna som bevis på att vi var där fortsatte vi neråt på kartan till Trabes, en liten stad vid Pereneernas fot. Igen blev vädret sämre med moln och regn tungt hängande i luften.